En synagoga och dess historia

Det var naturligtvis inte bara restaurering av själva synagogans inredning som behövdes. För att få synagogan att återuppstå och fungera behövde man också en andlig ledare, en rabbin som förstod att föra synagogans seder och bruk vidare. Från Trondheim hade just vid denna tid rabbin A.I. Jacobson flytt hit vid tyskarnas ockupation av Norge i april 1940. Det beslöts att återupprätta Heinrich-Barth-Strasse-synagogan i Stockholm under hans andliga ledning. Rabbin Jacobson förblev sedan synagogans ledare till sin bortgång år 1955.

Grundare var John Benzian, David Kissinger, Max Korngold, Hans Lehmann, Moritz Pinéas, S. Rosenrauch, M. Weinheber, m.fl., som alla lade ned ett oerhört arbete och gjorde stora ekonomiska uppoffringa för att synagogan skulle kunna bestå. Synagogan upprätthölls då nästan helt av medel som insamlades på frivillig väg.

Kort före de stora helgdagarna år 1940 invigdes så högtidligen synagogan Jeschurun inrymd i en våning i ett gammalt hus med adressen Linnégatan 20. Vid detta tillfälle deltog bl.a. rabbin Jacob Zuber, som då verkade i Adat Jisraels synagoga på S:t Paulsgatan, samt överrabbin Marcus Ehrenpreis.

Dessutom deltog i denna historiska Chanukat Habajit representanter för Mosaiska Församlingen i Stockholm och många andra institutioner. Denna invigning blev en stark och gripande festhögtid mitt i vår generations grymmaste period. De invigningstal som hölls av rabbinerna Jacobson, Zuber och Ehrenpreis gav genklang såväl i den svenska pressen som i den judiska värden utanför Sveriges gränser. Denna återupprättade synagoga blev till en ljusglimt i den mörka tillvaron och tände nya förhoppningar i mångas hjärtan. Den blev också en central punkt för många av de flyktinga som kommit hit från Tyskland liksom från Tjeckoslovakien och Österrike. De allra flesta besökarna på den tiden var tysktalande och predikningarna under den första tiden hölls därför även på tyska.

För att ge en uppfattning om hur den allmänna stämningen var då kan nämnas att en hel del hyresgäster på Linnégatan 20 på alla sätt ville komma åt synagogan. De gick t.o.m. så lång att de alarmerade polis så man den första kvällen Sukkot år 1941 gjorde kiddush i sukkan. Man påstod att ”judarna hade något skumt för sig på gården”. Utryckningen skedde omedelbart. När så poliser plötsligt stormade in på gården blev alla närvarande i sukkan mycket bestörta och undrade vad som hänt. Men då, i rätta ögonblicket, kom en förlösande replik från en av poliserna, en högväxt, kraftig skåning: ”Jaså, det är så dags att fira lövhyddofesten!” Polismannen i fråga var uppvuxen i Kristianstad och var genom sina judiska barndomsvänner väl förtrogen med judiska seder och bruk. Man lyckades förmå honom och hans kamrater att sitta ned tillsammans med de övriga i sukkan och dricka en Lechaim! Poliserna själva var mycket vänligt inställda och berättade om bakgrunden till sin utryckning och gav en bild av hur Medelsvensson på den tiden såg på judar och det judiska…

Hösten 1942 skulle huset på Linnégatan 20 rivas och man var tvungen att öka en annan lokal. Den allmänna stämningen mot judar var då ganska negativ och de flesta hyresvärdar var obenägna att upplåta lokaler i sitt hus för judiska ändamål, särskilt för synagoga. Rabbin Jacobson fick emellertid kontakt med en av direktörerna för Fastighets AB Hufvudstaden, som hade stor föreståelse för de svårigheter som förelåg. En större lägenhet ställdes till förfogande i deras fastighet Biblioteksgatan 4, 2 tr. upp, och där kvarstannade man i över 16 år tills huset revs.