Historien bakom Hatikva

Israel – ett litet land som står för mycket stora idéer och ideal. Detta lilla land förvandlade en steril öken, omgiven av fiender, till ett grönskande land, rikt i sina värderingar, och uppseendeväckande vad gäller det man åstadkommit för regionen och för världen.

Låt oss fira Israels självständighet med att ta en titt på landets nationalsång, Hatikva, som har varit judarnas röst i mer än hundra år.

Historien bakom Hatikvas text och melodi är, likt Israel, komplex och beroende av vem som berättar den. Vi vet att texten togs från dikten ”Tikvateinu” (”Vårt hopp”), som skrevs 1877 av poeten Naftali Herz Imber från Galizien i samband med byggandet av Petach Tikva i, det då ottomanska, Palestina.

Imber började skriva poesi då han var 10 år gammal och blev senare prisbelönt av kejsaren Franz Josef. Imber var en övertygad sionist och flyttade till Israel 1882 som sekreterare till Sir Laurence Oliphant. 1886 publicerade han sin första bok med dikter i Jerusalem. Boken hette ”Barkai” (Morgonstjärna) och innehöll bland annat ”Tikvateinu”. Dikten berörde många och antogs som signaturmelodi av den första första sionistkongressen 1897. Imber dog i New York 1909 och begravdes senare i Jerusalem.

Själva melodin dateras så långt bak i tiden som 1600-talet och har italienska rötter. Kompositören Giuseppino Del Biado sägs ha skrivit melodin för sin sång ”La Mantovana” kring år 1600. Den var senare känd i Italien som ”Ballo di Mantova”. Sången blev en hit och spred sig över Europa i olika versioner, t.ex. ”Pod Krakowem” i Polen, ”Kateryna Kucheryava” i Ukraina, ”Virgen de la Cueva” i Spanien och som ”Moldau” i Tjeckoslovakien.

Samuel Cohen anses av de flesta vara den som slog ihop melodin med Imbers dikt i den form som vi nu känner som Hatikva. Men vissa hävdar att det var Nissan Belzers verk. Cohen i sin tur sa att melodin var baserad på en rumänsk folksång han hörde som barn. Ytterligare andra hävdar att melodin ursprungligen kommer från judisk liturgi, i form av den sefardiska Hallel från 1600-talet och Tefillat Tal, bönen om regn.

Vem som än har rätt så låter alla ovan nämnda melodier väldigt lika ”La Mantovana”.

Hatikva har sjungits av judar i tider av skräck och tider av glädje – och den har t.o.m. blivit bannlyst. Det brittiska mandatet förbjöd framförande av Hatikva 1919 pga oroligheterna mellan araber och judar. När staten Israel etablerades 1948 antogs den inofficiellt som nationalsång. Först 2004 blev det officiellt beslutat i Knesset.

Genom åren har det funnits olika åsikter angående texten. Vissa observanta judar tycker att nationalsången saknar referenser till G-d och Toran och har bytt ut ordet ”chofshi” mot ”kodshi”, vilket gjort att textraden istället lyder ”att vara en helig nation”. Rav Kook vände sig också mot textens icke-religiösa utformning och skrev en alternativ nationalsång, kallad ”HaEmuna” (”Tron”). Dock var han inte negativ till att sjunga Hatikva, eftersom han hade en stor respekt för sekulära judar och ansåg att även deras arbete innehöll en hög nivå av kedusha (helighet).