Ajami av David Igra
En av årets Oscar-nominerade filmer är Ajami som tävlar i kategorin bästa utländska film och det med stora chanser att vinna eftersom det är en så oerhört stark och djuplodande historia. Den är välkommet nyanserad och går emot frestelsen att förenkla konflikten i mellanöstern, man skulle snarare kunna göra gällande att filmmakarna, palestiniern Scandar Copti och israelen Yaron Shani snarare söker att ytterligare lägga än fler lager på redan den redan tämligen tjocka smet som är det moderna israeliska samhället. Lager som består av judar, muslimer, kristna och beduiner som alla lever tillsammans på ett eller annat sätt. Hårt hållna av sina egna familjer och vänner att inte leva för nära andra utanför den egna gemensamheten, att inte umgås och absolut inte älska över språk- och religionsgränserna. De få som på något sätt lyckats lyfta huvudet ut ur intoleransens djupa träsk ses som överlöpare som förråder sina egna och behandlas därefter. Deras ointresse av att ge mer föda åt alla dessa stora och små konflikter, ses närmast som ett hot av de som skapat sitt liv kring konfliktens premisser.
Filmens handling bjuder på en del snabba kast och direkt i de inledande scenerna skjuts en ung man ihjäl, till synes helt utan anledning. Det som skall visa sig vara ett fall av misstagen identitet har sin källa i tidigare våldsdåd vilket påbörjat en spiral av våld inom det lilla arabiska samhället i det område som kallas Ajami i Jaffa. På den linjen fortsätter sedan Ajami sitt budskap om det aldrig upphörande våldet som föder mer våld och vedergällning. Det är ömsom tragiska öden, ömsom spirande kärlek som sedan återberättas i de fem delar i vilka filmen är indelad. Fem delar där fokus flyttas sömlöst från en person till en annan för att i slutet knytas samman i en bländande stark avslutning som man bara anat sig till genom hela filmen.
Trots allt detta som säkerligen i mångas ögon ter sig som en olöslig knut i ett helt nystan av knutar så finns det ändå en röd tråd som tydligt visar att många ändå är inställda på att samexistera bara de gavs möjlighet och tillfälle. Tragik och motgångar till trots så känns ändå optimismen spirande i delar av samhällets aska.