A Serious Man
av David Igra
Det finns något särskilt över en film som från första minuten vrider om magen hos samtliga i biomörkret. ”A serious man” är på gott och ont just en sådan film. Plågorna, tsures, som drabbar den något hunsade huvudkaraktären Larry Gopnick (spelad av Michael Stuhlbarg), förmedlas på ett så övertygande sätt att man som åskådare inte kan värja sig för de känslor som spränger fram via bioduken. Ur en till synes gråblek vardag sipprar kaosets bländande ljus igenom, som genom hålrummen i en halvstängd persienn träffas man av de första strålarna vilka snart bygger upp sådan kraft att de bokstavligen hotar vända hela ens värld upp och ned.
Det är ofta en smärtsam upplevelse att titta på Ethan och Joel Coens senaste film. Detta är förstås inget nytt för den som sett deras tidigare filmer varav Fargo kanske är den som mest liknar just denna film. En ensam mans långa krokiga väg till undergång, denna gång med judiska förtecken. Huvudkaraktären Larry Gopnick är sålunda i filmens början på god väg att liksom Job bli prövad av diverse olyckor som tätt följer varandra. Olyckor som med sin sammanvägda vikt försänker honom ned i en djup avgrund av förtvivlan och ångest. Likt de tre vännerna som alla talar med Job efter att denne tappat sin tro, besöker Larry tre rabbiner som både ger och inte ger sin syn på hur Larry kan finna sin väg tillbaka till sin tro, antingen via floskler eller genom historier om hur man bara kan och bör acceptera tingens beskaffenhet och leva sitt liv utan att fundera allt för mycket på detaljerna.
”A serious man” är till bredden fylld med judiska referenser och det skadar förstås inte om man är bekant med dessa även om känslan av utsatthet är något alla kan känna igen sig i. Kanske är det också just utsattheten som fascinerar bröderna Coen mest och i denna film har de verkligen lyckats gå till botten (bokstavligen) med utforskandet av detta tillstånd. Trots det så är ”A serious man” bara på gränsen till att vara en så allvarlig film som dess titel insinuerar. Det bjuds på många komiska guldkorn som man bär med sig länge.
Är det då en komedi, en tragedi, eller en tragikomisk film? Ja, den är allt det på ett bräde. Den är också rent scenografiskt näst intill fulländad, med en känsla för detaljer som få filmmakare ens eftersträvar, har Coen med omisskännlig kärlek återskapat ett 60-talets USA. Men några svar bjuder de inte biobesökarna på, man är om möjligt mer förbryllad när man lämnar biosalongen än vad man var innan. Vilket går hand i hand med öppningsscenen som till synes helt utan koppling till resten av filmen, utspelar sig i en judisk shtetl där ett par får ett ovälkommet besök. På något sätt smälter det ändå ihop till en film istället för de två de egentligen är. Det judiska binder dem samman till ett.
Om det finns ett meddelande i filmen så är det tvetydigt eller öppet för personlig tolkning. Men man kan inte annat än undra om inte bröderna Coen försökt göra sin egen tolkning av Jobs bok men till slut inte orkat läsa mer än första hälften av den.